Resan från Quito till Galapagos

Så på söndagsmorgon började den långa resan hit till Isabela, den största av öarna i Galapagos. Först taxi till flygplatsen i Quito, flyget skulle gå 6.40 och nån hade sagt att man ska vara där två timmar innan och det var jag förstås, alltså 4.40, dvs uppstigning vid fyra tiden på morgonen. Då var dörrarna till flygplatsen visserligen öppna men det var inte tänt i taket. Jag gick in och ställde mig i en kö, det var fyra före mig redan. Där stod vi länge innan vi släpptes in till inchecknings diskarna. Ställde mig i en kö och fick bra plats förstås. Där stod jag ett tag innan jag kom på att jag nog skulle stå i en annan kö, och fick förstås ställa mig längst bak. Så där var det ungefär hela tiden och man ska köa på tre olika ställen när man ska till Galapagos för det ska kollas bagage och betalas avgifter och försås checkas in och lämnas bagage. Jag ställde mig i fel kö alltid när det gick och fick förstås sedan komma tillbaka och köa igen. Men till slut var det klart i alla fall och jag kunde gå till gaten, då stod det fel gate på tv-skärmen och det tog ju också ett tag innan jag förstod att fråga vad folk i gaten bredvid stod och köade för. Men jag kom med flyget i alla fall och kunde ta det lugnt i drygt tre timmar.



Första ödlan, i Pueto Ayora



Flyget gick till ön Baltra. Där var det avgiftsbetalning igen och kontroll av bagaget (man får inte ha med sig frön, blommor, djur, frukter o.d. till Galapagos). Knarkhund sökte igenom allas bagage och sedan kunde man hämta sin väska.



Min ryggsäck kvar på pråmens tak.



Buss till en pråm som tog oss över till Santa Cruz.

Buss till Puerto Ayora.

Köpte biljett till Isabela och igen kontroll av ryggsäcken så att den inte innehåller nåt otillåtet.

Där, i Puerto Ayora, hann jag i alla fall äta lunch och det var en av de bästa jag har ätit i Ecuador. Banan- och ostboll, ris och en köttgryta. Gott!

Sedan var det bara en två timmars båtfärd kvar innan jag kunde stiga i land på Isabela och hamnade i Puerto Villamil.

Här har jag nu varit några dagar, har inte hunnit se så mycket av ön eller byn ännu, jag håller till högre upp på ön på dagarna, i Campo Duro. Men det känns otroligt att vara här långt borta och igen tänker jag: Tänk, att jag är här!

Det känns som att jag är så långt hemifrån som jag kan komma, inte i sträcka kanske men det var en så omständlig resa hit, så många olika transportmedel, många kontroller och avgifter som skulle betalas på vägen. Så nu ser jag fram emot att få se mer av Galapagos och spanska har jag redan pratat här så mycket med de trevliga killarna på Campo Duro så jag blir förvånad själv.

Nu går det så himla sakta att få in bilderna i bloggen så det kanske blir sparsamt med det framöver.