Tiden går ... fort

Nu har jag snart varit här i två veckor och tiden har gått så fort. Jag har inte gjort så mycket. Det är bara ganska skönt. Jobbar ganska långa dagar på vardagarna och förra lördagen också. Projektet som jag jobbar i är om turism och natur. På Campo Duro, där jag är, finns en restaurang, möjlighet till camping, uppfödning av jättesköldpaddor och fruktodling. Där finns bananer, papaya, apelsiner, ananas och citroner.



Här är Campo Duro, målningen har volontären före mig gjort.



 Jag hjälper till med lite smått och gott, matar sköldpaddor ibland tex, största hjälpen är jag nog när jag pratar med turisterna, lite svenska, some english, un peut francais, ein bissen deutch, un poco español mutta ei yhtään suomea ole vielä tarvinnut puhua.



Det här är Miki han är 130 år gammal






Där under mangoträdet är restaurangen.



Fruktodlingen



Så här ser det ut när ananas växer.





 Där trivs jag väldigt bra, de är så trevliga de som jobbar där. Jag pratar mycket spanska och lär mig mer. Killarna där vill lära sig engelska så när det blir tid över så blir det engelska studier, översätter engelska låttexter till spanska tex. Då lyssnar vi på en låt och så vill de veta vad som sjungs och jag ska försöka förklara det på spanska. Men jag har märkt att det inte är så väldigt avancerade texter i de moderna låtarna.

Fritiden har hittills gått till att promenera och se mig omkring. Det finns ju så mycket att titta på. I fredags åkte jag och Olga (som jag bor hos) iväg för att hon skulle visa mig de där fåglarna med blåa fötter men det var så högt vatten att det inte fanns några fåglar där. Men däremot så råkade jag börja prata med ett par amerikanskor, de var ute med sin guide och åkte och var på väg att titta på ”The wall of tears” och bjöd oss också att åka med, och det är klart att vi följde med dem. Wall of tears är en bit stenmur som fångar fick bygga under andra världskriget under hemska förhållanden. Vakternas uppgift var att göra det så tufft att så många som möjligt dog under arbetet. Och det tycks vara en alldeles meningslös bit mur som de byggt.

Wall of tears

Att gå på stranden är fantastiskt, hela världen är öppen när man tittar ut mot havet.

Med Olga på stranden.

Några utflykter ska jag väl ändå försöka att åka på så att jag får se lite mer av omgivningarna.

Puerto Villamil heter byn som jag bor i, och det verkar vara en mycket trevlig och lagom stor by Det är väldigt lugnt här och inte många bilar.

Och så god mat jag får här! Nu har verkligen maten också börjat visa sig från sin allra bästa sida. Här ute är det mycket fisk och skaldjur. På söndag fick jag hummer och det var första gången som jag har ätit det.



Hummer med bläckfisksås, det var gott.
Och idag fick jag cheviche, en fisksoppa med hummer, fisk, lök, tomat den åt vi kall.